Mot framtiden: en historik över Lokalen.

Lokalen: Ruhr med Mare Kandre på sång. Foto: Hans Aarenstrup.

Lokalen som bara kallades för Lokalen var en oansenlig liten, ja – lokal. Men den fick snabbt betydelse för Lunds musikliv och lockade snart storheter från andra delar av landet. Här berättar Mårten Sandén om Lokalens historia.

Lokalen, som aldrig hade något annat namn, var övervåningen i en industribyggnad på södra sidan av Kattesund, mellan nuvarande Staffans gränd och Grönegatan. Någon gång under vårvintern 1980 tog polisen och eldsjälen Nico Cleyndert med några av oss tonåriga punkare som hängde på Hemgården dit.

Skulle vi kunna tänka oss att repa där?

Replokaler var svåra att få tag på vid den här tiden, innan rockmusik var accepterat av studieförbund och skolor. Nico hade visserligen kämpat för Lunds unga band redan i slutet av 60-talet, och ordnat ett antal kortlivade tillhåll, men oftast fick man hålla till i villakällare, skyddsrum och garage.

En stort ställe mitt i stan, med något halvdussin smårum och en större yta som kunde användas till konserter, var naturligtvis fantastiskt.

Lokalen blev ett begrepp i princip samma eftermiddag som vi fick nycklarna. Kanske målades några väggar – jag tycker mig minnas en blekt blågrå färg som rollades på i hast – men efter en mycket nödtorftig ljudisolering av smårummen var det egentligen bara att börja repa.

Alla ville vara med. Ofta delade 2-4 band på ett rum och konstellationerna var elastiska. Lokalens betydelse cementerades av att även de mest etablerade punkbanden i Lund repade där.

Redan efter några veckor började det uppstå konserter. Vem som spelade och vilka som stod bakom var nog ofta en slump: Någon ville spela, någon annan hade tid över att göra affischer och stå i dörren. Utrustning och transporter löstes med nollbudget, och de eventuella gagerna var blysamma. En biljett kunde kosta fem, tio, ibland femton kronor.

Men på Lokalen spelade – förutom återkommande lokala storheter som TT Reuter, Rädsla och Garbochock (Stry) – några av Sveriges bästa band i genren: Kai Martin & Stick, Kitchen & The Plastic Spoons, Lolita Pop, Lustans Lakejer och många andra.

Lokalen innebar stora förändringar för musiklivet i Lund. Lundapunken – alltid mer eklektisk och mångfasetterad än den i Malmö, Göteborg eller Stockholm – hade redan varit en explosivt kreativ miljö i flera år, men under Lokalentiden växte den på alla sätt. Nya idéer och influenser tillkom nästan dagligen, och från att ha angått en liten krets blev punken tillgänglig för många fler. Nya intresserade strömmade till på konserterna, från högstadieungdomar till relativt etablerade kulturpersonligheter.

Gränsen mellan konsert och repning var också flytande på Lokalen. Folk från lördagskvällens publik dök upp även på söndag förmiddag, och ofta fann de sig själva hållande en gitarr eller ett par trumpinnar innan veckan var slut.

I efterhand tror jag inte att någon skulle ha kunnat planera det som skedde på Lokalen. Det bara hände, och just bristen på syfte var nog för det mesta en tillgång. Om inte rivningskontraktet hade löpt ut i juni 1981 hade Lokalen säkert utvecklats till någonting annat. Eller bara tynat bort, kanske. Den oskyldigt uppsluppna brist på strukturer som rådde bäddade knappast för någon långsiktig verksamhet.

Lokalen fanns bara under lite mer än ett år, men under den tiden hann väldigt mycket hända. På denna inte särskilt vackra plats blandades människor, musik, dikt och tankar som i en jättelik gryta. Idéer föddes och delades, och folk som aldrig hade börjat prata annars blev vänner för livet. Det var en oas för många, en tillflykt för några och för andra en viktig väg ut mot framtiden.

Mycket av det som hände på Lokalen är säkert glömt av alla inblandade, men det finns gott om kreativa karriärer, både i Lund och resten av världen, som kan spåra sina första stapplande steg dit.

Text: Mårten Sandén

Posted in Uncategorized | 2 Comments

Pulserande Metal

Karl G Jönsson, journalist på Sydsvenskan och med ett förflutet som medlem i Fiendens Musik skriver om ett sorgligt kortlivat serietidningsprojekt.

Avståndet mellan rock och tecknade serier är inte stort. Efter Fiendens Musik startade Karl G Jönsson och Eva Jönsson Sveriges första serietidning för en vuxnare publik – Pulserande METAL.
– Vi hade sett alla nya serier som bubblade upp i Frankrike och blev inspirerade. Metal Hurlant och dess amerikanska utgåva – Heavy Metal – var klart fräckast. Vi åkte till Paris och fick tillstånd att ge ut deras serier i Sverige.
Leif Rahm från Rahms tryckeri gick in som hälftenägare och tryckte tidningen hos Rahms på Norra Fäladen.
– Vi valde själva serier, översatte och textade. Mikael Widell och Harry Schiffmann från
Fiendens Musik recenserade serier och skivor och skrev om designers och konstnärer. Vi tog också kontakt med unga svenska tecknare. Vi hade stora planer. Men METAL hann bara komma ut med fyra nummer 1984 innan beskedet kom att Leif Rahm var allvarligt sjuk.
Tidningen dog med honom.

2 omslag till av tidningen som var full av “rockgenerationens kolorerade kulturfara”:

Artikel om formgivaren Barney Bubbles av Micke Widell:

Skivtips från Micke Widell och Harry Schiffman:

Mer musikrelaterat:

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Klubb Kashban

Historien om klubben på Stora Fiskaregatan 1979/80.
Berättat av Mats Liljegren, Lund, mars, 31 år senare.

Garbochock på Klubb Kashban. Foto Ingemar Breithel.

Klubb Kashban höll till i ett litet gårdshus på Stora Fiskaregatan. Tror att det var ett hippie-tillhåll innan min bror Bengt skrev på ett rivningskontrakt för det 1979. David Aronsson hade hyrt huset innan dess.

När man tittar på gamla bilder är det svårt att att förstå att så många
kunde få plats i de två små rummen. Band och folk i ett rum, och folk, vår jukebox och den minimala baren med ett kylskåp fullt med Löwenbrau (under överinseende av Klark Kent) i det andra. Och så fanns ju det lilla mellanrummet med en soffa och inget annat – hångelrum!

Det lilla huset på Stora Fiskaregatan. Foto Hans Aarenstrup.

Hyreskontraktet från juni 1979. Mats Liljegrens samling.

Micke Widell i samspråk med Janne Nilsson. Foto: Ingemar Breithel.

Anna G Tufvesson, Mats Gustavsson och Bengt Liljegren bl.a. Foto Ingemar Breithel.

Bengt var väldigt driftig under punkåren. En av de första i Lund att snappa upp vad som hände i London och New York 1976/tidigt 77.
Bengt och Aris fina tidning, Noncha Allt, var kanske det första hemmagjorda punkfanzinet i Sverige. Klubb Kashban var en fortsättning på gör-det-själv-andan. Tanken var att ha ett eget ställe, för att ha spelningar och fester i.
Visst fanns det några ställen där band kunde spela. Fredmans och Morkullan i Malmö, Stadsbibliotekets Hörsal, AF Källarsal och kanske någon nation i Lund, men det var ställen som skulle hyras för en massa pengar. Lokalen fanns inte då men tanken med Lokalen var den samma – tänk att ha sitt (allas) eget lilla hus. Hur Bengt kom över rivningskontraktet vet jag inte men David Aronsson hjälpte säkert till. För övrigt var det Davids gamla jukebox som vi hade på Kashban. Bengt köpte den av David, jag köpte den av Bengt, lillasyster Ylva köpte den av mig och sedan vet jag inte var den tog vägen. Repade sönder singlar gjorde den i alla fall.

Bengt Liljegren, Stry och Anna G Tufvesson. Foto Ingemar Breithel

Foto Ingemar Breithel

Som vanligt fick Bengt mig att jobba en massa, som att häfta ihop Noncha Allt, kopiera kassettband och annat slavgöra. Om jag mins rätt så höll Bure (Rikard Swärdh) och jag på att fixa en massa på Klubb Kashban. Slå hål i väggarna, fixa innertaken, städa dagen efter och annat. Andra hjäpte säkert till, som Henki (Hendrik van den Born) och Janne Tyringe och Ingemar Breithel. Väggarna var klädda med diverse punkaffischer. Flera konsertaffischer som Bengt tagit med sig hem från London: tidiga Damned, X-Ray Spex, Siouxise, Chelsea med flera, och några av mina Posterbilder på Ramones och Clash. Där satt även flera Olympenaffischer, Jam, Clash och en del lokala affischer – Ebba Grön och Fiendens Musik mfl. Flera av dessa har jag sparat.

Rikard Swärdh och Hendrik van den Born. Foto Ingemar Breithel.

Garbochock spelade två gånger på Kashban. Rädsla kuppade en gång. dKon spelade en av kvällarna (tillsammans med Garbochock). Jag tror att Hemlige Bosse kuppade en gång men jag kan blanda ihop det med en spelning på Lokalen. Silverdödsskolan spelade och kanske också City Kent. Jag borde haft det uppskrivet men hittar inget i 1979 eller 1980 års kalendrar. Om någon fick betalt för att spela rörde det sig om kanske max 20 kronor per man, istället tror jag att banden fick öl under kvällen. Det var väl ölen en stor del av inträde gick till, det handlade definitivt inte om någon ekonomisk vinning. Pappa Stig hjälpte säkert till att betala något någon gång (typ sopsäckarna i taket) eller gav oss en hundring till månadshyran (årshyran var 1200 kronor).

Foto Ingemar Breithel.

Garbochock kan ha repat där ett litet tag, innan de fixade replokal i Malmö. Garbochock och Rädsla började förresten att repa i mitt sovrum nere i källaren på Elias Fries Park sommaren 1979. Det var då Stry satte ihop Stry & Stripparna, med Bengt, Micke Vestergren och Henki. Jag gjorde omslaget till Stry & Stripparna EPn “Sjunger Malmö City” och Breitel stod för pengarna vid tillverkningen. Bilderna på omslaget är tagna på Klubb Kashban.

Stry & Stripparna, EP reklam 1979.

  • Baksidan till “Sjunger Malmö City”. Fotot taget på Kashban.
  • Framsidan till "Sjunger Malmö City".

    Något vatten eller någon toalett  fanns inte i huset. Huset låg ungefär mitt på en grusplan eller gräsmatta och det var inte många som såg en om man gick bakom huset och tömde blåsan. Någon öpnade säkert bara ett fönster och gjorde det!
    Så var det nog på många ställen i Lund då. Det är ju länge sedan. Bengt och Tyringe bodde på Lilla Södergatan och minns jag rätt så hade dom bara kallvatten, toa fanns nog men ingen dusch. Det var förmodligen hem till mamma och pappa eller till badhuset som gällde om dom skulle tvätta sig.

    Klubb Kashban: Stödkonsertaffisch 22 jan 1980

    Ur Funtime nummer 8.

    Ur Dr. Krall nummer 1, 1979.

    Gästboken är verkligen ett fynd. Alla som någon gång var på Klubb Kashban skrev säkert inte sitt namn men Fornell, Rehnstam, Sussi, Lutta, Mark Edwards, Pe-Kon, Påven, Cathi, Brumark, Simpa, Åse, Paulina, Tåström, Niels, Kata, Attack, och många fler har gjort sig odödliga med sin namnteckning. Men Lou Reed var där definitivt inte.

    Foto Suzy Lindberg.

    Dödsannonsen ur Dr. Krall 1980.

    Posted in Klubbar, spelställen | Leave a comment

    Hjälp oss kartlägga Popstad Lund


    Hjälp till med att bygga en karta med platser och händelser från åren 1972–1996. Vi vill ha spelställen, replokaler, matställen, teaterlokaler, klubbar, affärer med musikanknytning, var folk bodde och när. Platser där man hängde, och där det hände. Alla kan bidra, rätta gärna fel och gör tillägg där så behövs. Continue reading

    Posted in Uncategorized | Leave a comment

    Välkommen!

    av Petter Lönegård, Martin Persson, Anders Mildner

    Hej och välkommen till Popstad Lunds blogg!

    Här kommer du kunna läsa texter som handlar om Lund som popstad mellan 1971 och 1996.

    Bloggen placerar sig någonstans mittemellan våra tre andra projekt – Facebookgruppen, utställningen på Kulturen och boken –  och är tänkt att ge näring och kunskap åt alla tre.

    Är du själv sugen på att berätta om något du har varit med om? Hör av dig!

    Men först: Vad är det vi egentligen vi vill med Popstad Lund-projektet i sin helhet? Läs posten nedan för en ingång. Det finns så klart flera. För Popstad Lund är ett kollektivt projekt. Det bygger på att alla berättar sin del av historien och att vi tillsammans skapar en kunskap som är större än vad några få enskilda personer hade klarat.

    (Bilden ovan: Tape. Tack till Ola Främby för bild.)

    Posted in Uncategorized | Leave a comment

    Popstad Lund – en start

    av Anders Mildner

    För två år sedan flyttade jag tillbaka till Lund efter att ha bott på andra orter i nästan femton år. Det första jag upptäckte var att allt var förändrat. Precis allt. Utom en sak: Lundaborna, som fortfarande gick omkring och sa att ingenting i deras stad hade förändrats.

    Tron på kontinuiteten är kanske den minsta gemensamma nämnaren i en stad som under så lång tid har präglats av ett fåtal starka och kulturer (studenterna, universitetet, de stora företagen). Men naturligtvis befinner sig även dessa områden i ständig förändring – låt vara en långsam sådan.

    Det första som slog mig var heller inte att de kulturyttringar som traditionellt präglat Lund hade blivit annorlunda eller tagit en annan form – utan snarare att alla fysiska saker hade bytts ut. Staden såg helt enkelt annorlunda ut.

    Vilket ju var lite häpnadsväckande med tanke på vilken stad det faktiskt handlar om.

    Med rätt blandade känslor gav jag mig ut och försökte spionera på min gamla stad. Letandes efter minnen. Jag tänkte att jag liksom kunde smyga mig på staden, bara jag hittade rätt tillfällen. Överraska den på något sätt, där den stod och låtsades vara modern.

    Men nästan allt var uppsnyggat, tillfixat, ombyggt. Hela infrastrukturen hade förändrats. Till och med betonggrisarna och trafikljusen var annorlunda.

    Jag letade efter platser som hade betytt någonting för mig – och hittade i bästa fall fasader. Allt hade fyllts med nytt innehåll.

    Och så slog det mig: det var inte bara Lund som hade förändrats: det var hela samhället. Det jag växte upp med, under 1970- och 80-talet, hade ersatts. Det skulle aldrig komma tillbaka, eftersom ingen längre efterfrågade det. I dagens Lund rådde helt andra förutsättningar för livet än den stad jag hade lämnat. Och det var ju egentligen inte så märkligt. Det är en enorm skillnad mellan samhället i dag och samhället 1983.

    Jag började att fundera över de här skillnaderna och diskutera ämnet med mina vänner. Ganska snabbt kom vi in på specifika ställen. Platser som bar våra minnen: klädbutiker, skivaffärer, konsertlokaler, klubbar, barer och replokaler. Därefter pratade vi band, musik och instrument. Och hur allt i våra liv på något sätt hade kretsat kring denna populärkultur och format oss till dem vi är idag.

    Jag gick till bokhandlarna och försökte hitta böcker över staden som kunde visa mig hur den såg ut. Jag hittade inga. Jag sökte på nätet efter fotografier. Jag hittade tio bilder som visade stadsbussarnas utveckling.

    Det slog mig att vi som föddes mot slutet av 60-talet och vid början av 70-talet på så många sätt blev en mellangeneration. Mellan 40- och 50-talisternas kultur som präglade vår uppväxt – och som vi revolterade emot – och 80- och 90-talisternas värld där allt med den digitala teknikens intåg skulle komma att förevigas och arkiveras.

    Alltså sökte jag mig ännu längre bakåt för att se vad det var som fanns. Och då hittade jag nostalgi. Nostalgi över 40-talet, 50-talet, 60-talet.

    Sedan slutade det. När 70-talet drog in över landet verkade nostalgin dö. I alla fall den nostalgi som föder böcker och utställningar. När Lund har blickat tillbaka i sådana sammanhang, har ju staden alltid vänt sin blick mot andra tider och andra generationer: Studentlund, Företagslund, Författarlund, Spexlund, Akademikerlund, Stadsbebyggelselund.

    Just nu befinner sig en gigantisk barnkull (sena 60-talister och tidiga 70-talister) kring 40-årsåldern. De tittar tillbaka (vilket man gör i just den åldern), men upptäcker – precis som jag – att de egentligen inte har något att titta på.

    Minnena från hur 70-talets kultur förändrade dem, och på sitt sätt också samhället – punkvågen, replokalerna, spelställena, utelivet. modet, tidningarna, fanzinen, undergroundkulturen, modet, frisyrerna – finns i de enskilda människornas flyttkartonger på vindar och i källare. De har antagligen aldrig varit mer intressanta än de är i dag. Och om dessa människor bara grävde lite i sina lådor, skulle de nu med lite perspektiv så mycket tydligare se hur den egna kulturen kastar trådar bakåt i historien och hur punken, popen, rocken och proggen bildar ett lapptäcke som breder ut sig över 70-, 80- och 90-talet.

    När vi började arbetet med Popstad Lund, gjorde vi det med antagandet att den här tidsperioden – 1971 till 1996 – fortfarande påverkar de människor som på något sätt var en del av den. Kanske i sättet de jobbar på, sättet driver sina företag, deras fritidsintressen eller deras politiska syn.

    Den här gruppen är speciell eftersom den består av de sista generationerna som inte har minnen från sina liv tillgängliga digitalt. Samtidigt som de i dag helt har svängt om till en digital verklighet.

    De var de sista – och de var de första. Halva livet ligger i glömska och oskildrat. Kontrasten till det som nu kommer kunde inte vara större.

    Detta skapar en rätt speciell förutsättning. För möjligen är detta också den sista generationen vars liv det är unikt att visa bilder från.

    Det här är en tid som ännu inte är analyserad. Som ännu inte är skildrad. Som ännu inte satts i ett större sammanhang.

    Kanske beror det på att Lund under precis denna tid faktiskt blev något annat än Studentlund, Företagslund, Författarlund, Spexlund, Akademikerlund och Stadsbebyggelselund – och därför inte har gått att skildra med de mallar vi hittills har använt oss av.

    I dag är allt borta, allt förändrat. Uppsnyggat, tillfixat och ombyggt.

    Det finns hela generationer som står beredda att återvända. Det är detta som Popstad Lund handlar om.

    Vi jobbar just nu med tre olika projekt: en Facebookgrupp, en utställning på Kulturen och en bok. Tanken är att vi ska kunna knyta en rad arrangemang till dessa projekt när de kommit lite längre: konserter, diskussionsaftnar, barkvällar. Alla idéer är välkomna.

    Anders Mildner

    (Bilden ovan: punk-t-shirt 1979/80. Tack till Per Westman.)

    Posted in Popstad Lund-projektet | Tagged | 1 Comment

    Popstad – nu snart som blogg!

    Sidan är under uppbyggnad. Kom snart tillbaka! :)

    Posted in Uncategorized | 2 Comments